Språkhistoria timeline.

För 6000 år sedan pratade majoriteten av befolkningen i många länder språket utvecklats ur protoindoeupeernas språk. Det spreds när folket delades upp i olika indoeuropeiska grupper. Grupperna vandrade åt olika håll, med tiden förändrades deras sätt att tala - blev till olika dialekter som sen blev till egna språk. För 2000 år sedan tog en vandrande grupp sig till norra Europa, de pratade urgermanska som sedan utvecklats till b.l.a urnordiska som på 800 -talet utvecklades till fornnordiska.

Svenska, norska och danska har samma ursprung- indoeuropeiska språk. Från 150-talet finns det bevis på att vi pratade samma språk i norden, de språket kallas urnordiska/ nordgermanska. På 600-talet utvecklades urnordiskan snabbt. På 800- talet det mer olikt de andra indoeuropeiska språken. När vikingatiden började hade urnordiska blivit ett nytt gemensamt namn för flera nordiska språk - Fornnordiska. Man delade upp fornnordiska i två olika grupper, västnordiska- och östnordiska språken.

Svenskans historia börjar med runsvenska, som användes ungefär mellan år 800 och 1225. Språket skrevs med runor, oftast på runstenar, och det alfabet som användes kallades den yngre futharken. Det hade bara 16 tecken, vilket gjorde att en runa kunde stå för flera olika ljud. Språket under den här tiden var mycket likt det som talades i resten av Norden och kallas därför ibland också för fornvästnordiska. Runinskrifterna handlade ofta om att minnas döda eller visa släkttillhörighet.

För ungefär 2 000 år sedan talade människor i norra Europa ett gemensamt språk, urgermanska. I Norden utvecklades det till urnordiska, som senare under vikingatiden blev till runsvenska i Sverige. Runsvenska skrevs med runor, ett alfabet med 16 tecken, som ofta ristades i sten. Under vikingatiden började kristendomen spridas, vilket förde med sig nya ord från latin och grekiska, till exempel "kyrka" och "biskop". Det svenska språket började då förändras och utvecklas mer självständigt.